har ni någonsin varit med om den där känslan, känslan av att man inte räcker till, känslan av att alla hatar en, känslan av att man inte räcker till, det finns så mycket som ingår i känslan som man inte kan beskriva med ord.. jag är fast i ett stort svart hål och jag hittar inte vägen ut.. jag vet inte vad jag ska göra för att bli accepterad för den jag är.. jag vill bara vara mig själv men det får jag inte verkar det som.. har fått hört att jag är en bitch, en slampa, en idiot, en svikare, en lögnare.. men det är bara för jag försöker vara den ni vill att jag ska vara och då blir jag så att jag kanske sviker eller så..

jag fattar inte, hur ska jag vara för att bli accepterad?

kan någon förklara det för mig?

jag orkar inte vara någon jag inte är, men jag måste väll det för att bli accpeterad..

visst jag klagar mycket men jag har inte bett er att läsa och lägga ner en massa energi på mig, det är erat eget val..

jag är en person med ett tunnt skal runt mig och det är tack vare era ord och slag..

visst jag tar åt mig väldigt mycket men det blir så när man vait utsatt för psykisk och fysisk mobbning under ett antal år.. ju mer man får ta emot ju mer tar man åt sig.. så jag har förvandlats till en blyg tjej som inte säger så mycket.. men ibland kan det brista ut och då blir jag skit sur och folk blir sura på mig men det inte är meningen att någon ska råka ut för någonting eller att man säger saker som man igentligen inte menade..

jag vet inte vart man ska ta vägen ibland, vissa säger stäng in dig i ett mörkt rum med musik, gå ut och spring, gå ut och gå.. men om man provat allt och inget har hjälpt då?

aja får väll gå och sätta mig vid bilvägen ingen då som jag brukar göra och tänka och räkna bilar..

hejdå!

puss